Click to reach English translation below ⇊
Kära Karin Lindgren,
första gången jag såg dig var du naken. Du duschade av dig i ladugården, med ryggen vänd mot kameran. Sedan gick du, fortfarande inte påklädd, i svarta badtofflor, tvärs över gården – och in. Därinne rotade du runt i stöket och frågade vart trosorna hamnat någonstans. Det var svårt att inte älska dig från första sekund.
Kära Karin,
jag beundrar att du var så aktiv i politiken. Hur gammal du var när du gick med i Centerkvinnorna. Jag har läst att du var 30 år. Om du vill veta var jag står så skrev läkarna i min journal min syn på identitet och kön som ”komma ur ett marxist-leninists [sic] lesbiskt perspektiv”. Så mycket kommer vi nog inte överens om och så vet du var jag står.
Kära Karin,
jag försöker sätta ihop dig, en version av dig, baserad på vad som finns att tillgå. Det är en version av dig, utifrån det lilla jag vet, och inte dig på riktigt. Jag kan komma att drömma ihop dig till en person du absolut inte var. För det vill jag på förhand be om ursäkt, jag gör mitt bästa. Helt klart har jag tagit mig mycket vatten över huvudet.
Kära Karin,
när läkaren sa att du hade vanföreställningar om ditt kön sa du att det var en heterosexuell bedömning du fått. I filmen är du synligt upprörd.
Kära Karin,
jag har sagt att detta också ska handla om ilska. Om jag ska vara helt ärlig, så är jag för trött för att känna ilska just nu. Jag är utmattad. Min ilska kan avfärdas för att den gör mig ”känslosam”, att jag inte blir tagen på allvar osv, men ilskan är också produktiv. Det är den som sätter mig i rörelse och driver mig framåt. Det är med den jag skyddar mina närmsta. Det är med den jag ringt andras vårdkontakter när de hamnat mellan stolarna (trots att jag är 90-talist och med det lider av telefonskräck). Ilskan är helt enkelt min funktion. Jag är förbannad. Det är så folk känner mig. Det är mitt sätt att omhänderta. Andra gör det genom att handla, göra matlådor och laga mat åt den som läker och inte själv kan. Kanske är det helt enkelt min funktion i ett större system. Jag säger inte att det är oproblematiskt och att jag inte önskar att jag var mer som andra.
Kära Karin,
när jag skriver detta brev, eller den här essän, till dig, får jag impulsen att blanda in referenser. Det gör mig irriterad. Det är för en annan läsare. Det är inte det språket jag vill använda, det är inte ett språk som jag tror du och jag tillsammans når. Det är inte ett samtal då. Samtidigt: hur för jag ens ett samtal med någon som är död.
Jag lyssnar på radiointervjun med dig om och om igen. Jag loopar ditt skratt från den genom ett program på min dator. Jag har flera sekvenser som jag sparar. Jag loopar ditt skratt. Delen där du berättar hur du och alla andra transpersoner som sökte vård skrevs in hos psykiatrin. Att du var orolig kring det men att du inte var ensam om att gå igenom det, ni kallade det för rena hjärntvätten. (Här samlar jag all min galla och sorg och ilska). Jag loopar ditt skratt igen. Du återberättar dagen då Rebecka kom och frågade om du ville spela in en film med henne, när hon sa att du ju inte hade något att förlora på det, och du sa ”nej, jag är ju liksom utfattig – då”. Du och reportern skrattar tillsammans, varmt.
Kära Karin,
jag försöker utgå från att alla som vill porträttera oss gör det med god avsikt.
Reportern växlar mellan han/hon när hon pratar om dig. Jag vet aldrig riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Inte bara med dig, utan även med andra som eventuellt var som oss eller liknande. Det är inte som att jag kan fråga dig om det, heller.
I filmen sa du att du egentligen trivdes rätt bra med att heta Knut. I flera artiklar, redan innan ni filmade, har du sagt att du ska ta dig namnet Karin sen.
Radioreportern säger att som kvinna heter du egentligen Karin och att det är ett namn du hoppas få använda betydligt mer i framtiden. Och precis där, i slutet, säger du att det på det senaste, sen filmen kom ut, skavt än mer att bli tilltalad som Knut.
Kära Karin,
Kära Karin,
Kära Karin,
Kära Karin,
Karin Karin Karin
kära kära kära kära / kärakärakärakära
KÄ-RA
Kära Karin Lindgren!
För vad är det egentligen vi längtar? Jag undrar som en av de små.
När du säger att alla har rätt till en operation frågar Rebecka vad du skulle göra om du ångrade dig. Du säger att du inte kan det. Du hade redan levt ditt liv och hade bara pensionsåldern kvar. Nu ville du bara få vara kvinna och dö som det.
Kära Karin,
i dag kallas en dubbel uppsättning könsorgan för intersexvariation. Du var intersex. Och hade länge inte riktigt någon aning. Det var vid mönstringen, när du 19 år gammal (dvs. typ 1968) står naken framför läkaren som ser din kropp, som du får frågan om du är man eller kvinna. Du visste inte att alla killar inte såg ut så.
Du har sagt att andra nog förstod något om dig långt innan du gjorde. Du var med flickorna på gympan och promenerade runt fruktträd. Du bara tittade på klänningarna i postorderkatalogen som tonåring och drömde. Transsexualitet var inget man pratade om i skolan, du visste inte (det gjorde inte vi heller, ca 2011–15. I en gammal journal står det att jag ”läst mycket på Tumblr, en bloggsite, där trans är mycket omskrivet”).
Du hann ju liksom inte med. Direkt efter åttan började du jobba på gården. Sen dog din pappa och du tog över 24 år gammal. Sen blev din mamma sjuk och du tog hand om henne samtidigt som du skötte mjölkgården på egen hand. Sen dog hon och det var som att din kropp blommade ut.
Kära Karin,
det finns en scen i filmen där du pekar på din siluett och säger ”skuggan ljuger aldrig”. Jag älskar den. Du står ute på gården och planterar om ampelliljor. Du beskriver din kvinnliga form, pekar över skuggkonturerna och visar Rebecka; ”Nu har jag solen på ryggen och kommer gåendes m-mot dig. Å då ser jag ju min skugga, ee, där å då ser man ju det är kvinnliga formen ju, man ser höfterna breda å man ser midjan å brösten… Ja å så ser man ju här åsså när jag går in att du har midjan där och de breda höfterna. Man ser ju, k-konturerna av en kvinna i sin skugga. Se så smal jag e om midjan. Å man ser att jag är lite granna stor om ändan åsså, å du vet: skuggan ljuger aldrig.”
Kära Karin,
du var 50 när du gick till läkaren. Jag var knappt 18.
Kära Karin, för vad är det egentligen vi längtar? När har vi väntat tillräckligt? Jag undrar som en av de små.
Kära Karin,
det finns en scen i Rebeckas film där, jag minns inte om det är precis i början när du sätter på läppstift eller om det är när ni senare pratat om ”kvinnobestyr” (nylonstrumpor och hur de inte helt är förenliga med lantbruksarbete osv). Men någonstans ställer du den retoriska frågan: ”Är vi inte lite fåfänga vi kvinnor egentligen? För jag tror faktiskt att vi sminkar oss lika mycket för varandra än för våra män bara.”
Du målar naglarna i ett rinnigt, skirt, metallic aprikosfärgat lack. Den färgen återkommer i flera intervjuer med dig. Jag har börjat titta på hyllan med nagellack när jag går till affären.
Kära Karin,
kan du hjälpa mig med hudvård? Jag vet inte vilken sorts kräm jag behöver.
Kära Karin,
jag undrar hur du var klädd på din begravning. Om det var något du själv valt ut.
I senare intervjuer nämner du ofta att du alltid blivit bemött med respekt av din omgivning, alltså hemma i Sankt Olof. Alla visste vem du var och du gömde dig aldrig. Ingen gjorde narr av dig. Du tror det hade varit annorlunda inne i stan.
Kära Karin,
det är svårt att inte älska någon som kör traktor i bh. Ingen har någonsin beskrivit dig som annat än snäll, glad och ödmjuk.
Till Svenska Dagbladet sa du att du alltid drömt om att vara med i TV, men du ville också hjälpa andra. Du sa: ”Det finns så många som är som jag men som inte vågar berätta. Trasiga och ensamma människor som lider fruktansvärt av att vara transsexuella. Kan jag hjälpa dem genom att visa mig öppet har jag gjort något bra.”
Kära Karin,
jag tänker på när Jess, huvudkaraktären i Leslie Feinbergs roman Stone Butch Blues, är i New York och försöker hitta baren Stonewall Inn för att be en förbipasserande att ta ett foto av Jess framför den: ”I thought that someday, after I'd died, someone might find the photo and understand me a little better.”
Kära Karin,
tänkte du någonsin på det?
Det finns en bild av dig jag verkligen tycker om. Upplösningen är dålig, den är från en gammal artikel i Expressen. Det är fotot där du har en tjusig, fantastisk röd dräkt, gul blus under, din medalj från kronprinsessan Victoria på bröstet och rött rött läppstift. Bredvid dig står en ljusröd jersey-kalv, du har den i koppel. Och så svarta sandaler till det. Du och kalven står ute på ett småtrött grönt fält och längre bort bakom er syns två huslängor som jag antar är din gård. Himlen är starkt ljusblå, cyan. Men det som syns allra mest, och anledningen till att jag älskar fotot, är du. Och din röda dress. Kombinationen av färger, det torrgröna gräset och den cyanbleka himmeln, skuggkanterna i botten av fotot som omringar er; allt leder ögat rakt mot dig. Du är mittpunkten.
Kära Karin,
jag besökte din grav i januari. Det finns en 1 h 16 min lång ljudupptagning från när jag kör dit i tystnad.
Det är blå vacker himmel i Malmö den morgonen. Jag tvättar håret och klär mig ordentligt. Min vita skjorta har blivit för liten; över axlarna, runt handlederna. Den passade för ett år sedan. Det är lustigt hur det funkar, jag kan tänka mig att du förstår.
Min flickvän packade en matlåda till mig, kokade te och fyllde en termos. Hon bar grejer till bilen medan jag köpte gravljus och det började dugga. Det skulle inte regna i Sankt Olof, bara vara dimmigt. En pågående jakt korsade vägen. Jag har egentligen ingen aning hur jag ska bete mig då (jag är från stan). Kan jag fråga dig hur man gör?
Karin, det ösregnade. Jag hade varken med paraply eller regnjacka. Jag åkte till ett bagericafé jag och min flickvän besökte här, för två somrar sedan. Innan jag visste att du fanns. Jag drack så mycket kaffe att jag blev darrig men fortsatte dricka av det. Jag köpte en bulle till min flickvän. Funderade på att sno en stickling av gullrankan som sträckte sig över hela fönstret, men lät bli. Tänkte på dig och dina växter. Och regnet lättade till viss del men inte helt.
Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, jag visste ju vilka namn som stod på er familjegrav. Men. Den ena buxbomen på vardera sida om er gravsten hade växt över ditt förnamn. Jag svär. Jag vet, det låter nästan som att jag hittar på.
Kära Karin,
vad är sorg? På din gravsten hade någon lämnat en liten hjärtformad sten där det stod ”älskad”.
Jag målar naglarna metallic kaukasisk aprikos för dig. Min flickvän gillar det också. När jag dör vill jag ha irisar vid min grav. Visst är det fåfänga. Jag har gett bort skjortan. Jag säger ditt namn hela tiden, tänker att om jag gör det så förr eller senare manifesteras det.
Karin.
Kram.
----
The transcribed dialogue from "A Farmer's Desire" have been borrowed from Tim Berglund and Johanna Eneroth's Bachelor thesis "How do transgender people experience challenges in relation to their identity and what can promote the identity to flourish?" (Södertörns högskola 2021) and have been translated by me.
Referred radio interview with Karin Lindgren was broadcasted 9 September 2010 in Sveriges Radio P4 Kristianstad (part 1) (part 2), as well as 21 September 2010 (broadcast).
Descriptions of Karin Lindgren are based on information from the following articles:
Rydhagen, Maria. Centerkvinnan Knut vill ta steget fullt ut. Kvällsposten, 21 september 2010. https://www.expressen.se/kvallsposten/centerkvinnan-knut-vill-ta-steget-fullt-ut/
Enqvist, Victoria. Bonden Knut ska bli Karin. Expressen, 16 juni 2004. https://www.expressen.se/nyheter/bonden-knut-ska-bli-karin/
Thunberg, Karin. En bondes val. Svenska Dagbladet, 8 oktober 2010 (uppdaterad 10 oktober 2010). https://www.svd.se/a/651e1458-eee8-308c-a401-c05cd7b8e1ca/en-bondes-val/
The quote from Leslie Feinberg's
Dear Karin Lindgren,
the first time I saw you, you were naked. You were showering in the barn, with your back towards the camera. Then you walked, still not dressed, but in black slippers, across the farmyard and went inside. There, you rummaged around the mess, asking where your panties had gone off to. It was difficult to not love you from the first second.
Dear Karin,
I admire your political engagement. How old you were when you joined The Centre Women’s association. I read that you were 30. If you want to know my position in this, the doctors wrote in my medical records that my views on identity and gender “come from a marxist-leninist [sic] lesbian perspective”. There are probably many topics on which we won’t agree but then you know where I am coming from.
Dear Karin,
I am trying to put you, or a version of you, together, based on what is available. It’s a version of you built on what little I know, and not the real you. I might dream you up into a person you absolutely weren’t. For this I want to apologize beforehand, I am doing my best. Clearly that is quite an undertaking and I have bitten off more than I can chew. (This is obviously a task that exceeds my ability).
Dear Karin,
when the doctor said you had delusions about your gender, you said it was a heterosexual assessment. In the film, you are visibly upset.
Dear Karin,
I’ve said that this is also going to be about anger. To be completely honest, I’m too tired to feel anger right now. I’m exhausted. My anger can be dismissed as making me “emotional”, not being taken seriously etc, but anger can also be a productive feeling. It is what sets me in motion and drives me forward. I use it to protect those dear to me. It is with anger I have called others’ health care providers when they've fallen through the cracks (this although I am a millennial and as such have the deepest fear and dread of making phone calls). Anger is simply put, my function. I am pissed. It’s how people know me. It is my way of caring. Others do it by grocery shopping for others, packing lunches and cooking meals for those who are healing and can’t do it themselves. It is perhaps simply my function in a larger system. I’m not saying it’s unproblematic and that I don’t wish I were more like others.
Dear Karin,
as I write this letter, or essay, to you, the impulse to draw in references comes. It irritates me. That would be for another reader. It's not the language I want to use, it's not a language I believe you and I can reach together. It's not a conversation then. At the same time: how do I even have a conversation with someone who is dead.
I listen to the radio interview with you over and over again. I loop your laugh from it through a program on my computer. There are several sequences I keep. I loop your laugh. The part where you talk about how you and all the other transsexuals who sought care were registered into psychiatric care. That you were worried about it but you were not alone in going through it, you all called it pure brainwashing. ( This is where I keep all of my grief and gall and rage). I loop your laugh again. The day Rebecka came to your home to ask if you wanted to shoot a film with her, you laugh when retelling how she said you had nothing to lose by it, and you said “no yeah, I was pretty broke back then”. You and the reporter laugh together, warmly.
Dear Karin,
I try my best to always assume that everyone who wants to portray us does so with good intentions. The reporter switches between he/her when talking about you. I never really know how to feel about it. Not just with you, but also with others who were possibly like us or similar. It's not like I can ask you about it, either.
In the film, you said that you didn't have a problem being called Knut, you quite liked the name. In several articles, even before you filmed, you have said that you will take the name Karin later.
The radio reporter says that as a woman your name is actually Karin, a name which you hope you'll get to use much more in the future. And right there, at the end, you say that lately, since the film came out, being addressed as Knut has begun to feel unpleasant in comparison to before.
Dear Karin,
Dear Karin,
Dear Karin,
Dear Karin,
Karin Karin Karin
dear dear dear dear / deardeardeardear
DEAR-EST
Dear Karin Lindgren!
What is it we're longing for? I ask as one of the young ones.
When you say everyone has the right to get surgery, Rebecka asks you what you would do if you regretted it. You answer that you can’t. You had already lived your life and only had retirement left. Now you just wanted to be a woman and die as one.
Dear Karin,
today, having both male and female genitalia is called an intersex variation. You were intersex. And for a long time you didn’t really have a clue. It was at the muster, when you are 19 years old (i.e. around 1968) standing naked in front of the doctor who sees your body, that you are asked if you are male or female. You didn’t know all guys didn’t look like that.
You’ve said that others probably understood something about you long before you did. In P.E., you were with the girls, walking around fruit trees. You just looked through the dresses in the mail order catalogue as a teenager and dreamt. Transsexualism wasn't something that was talked about in school, you didn't know (nor did we, ca 2011–15. In an old medical record it says that I “have read much on Tumblr, a blog site, where trans is very written about”).
You didn't really have time for it. Straight after eight grade you were back working on the farm. Then your dad died and you took over, 24 years old. Then your mom got sick and you cared for her and the dairy farm on your own. Then she died and it was like your body just bloomed.
Dear Karin,
there is a scene in the film where you point at your silhouette and say “the shadow doesn’t lie”. I love it. You’re standing out in the farmyard, repotting your spider plants. You describe your feminine figure, pointing at the contours of the shadow, showing Rebecka; “You see, I am walking towards you, the sun on my back. N I see my shadow, ahh, there n then you see the womanly shape, you see the wide hips n the waist n the breasts… Yes n then you see it here too, when I walk inside [towards the door]: the waist there and the wide hips. You [obviously] see the contours of a woman in the shadow. Look how slender I am at the waist. N you see that I am a bit big around the tush too, n you know: the shadow never lies.”
Dear Karin,
you were 50 when you went to the Dr’s. I was barely 18.
Dear Karin, for what is it exactly we long for? When have we waited enough? I ask as one of the young ones.
Dear Karin,
there is a scene in Rebecka’s film where, I can’t remember if it's right in the beginning, when you apply lipstick, or if it’s later when you talk about the “the small struggles of being a woman” (nylon stockings and how they aren’t entirely compatible with farmwork etc). But at some point you ask the rhetorical question “Aren't we women a bit vain, really? Because I actually think we make ourselves pretty just as much for each other as for our men.”
You paint your nails with a a runny, translucent, metallic apricot-coloured polish. The shade reappears in several of the interviews. I have started stopping by the nail polish shelf when I go to the store.
Dear Karin,
can you help me with skincare? I don’t know what kind of cream it is I need.
Dear Karin,
I think about what you wore to your funeral. If it was something you'd picked out yourself.
In later interviews, you often mention that you've always been treated with respect by those around you, back in your hometown Sankt Olof. Everyone knew who you were and you never hid anything. Nobody ridiculed you. You think it had been different if you'd been in a city.
Dear Karin,
it is hard not to love someone who drives a tractor in just a bra. No one has ever described you as anything but kind, cheerful and humble.
You told Svenska Dagbladet that you had always dreamt of being on TV, but you also wanted to help others. You said: “There are so many who are like me but don't dare telling others. Broken and lonely people who suffer terribly from being transsexual. If I can help them by showing myself openly, I’ve done something good.”
Dear Karin,
I think of when Jess, the main character of Leslie Feinberg’s novel Stone Butch Blues, is in New York trying to find the Stonewall Inn to ask a passerby to take a photo of Jess in front of it: “I thought someday, after I’d died, someone might find the photo and understand me a little better.”
Dear Karin,
did you think like that?
There's a photo of you I really like. The resolution is bad, it's from an old article in Expressen. It's the photo where you have a dashing, wonderfully red skirt suit, underneath a yellow blouse, your gold medal presented by crown princess Victoria on your lapel and red red lipstick. Next to you stands a reddish brown jersey-calf, you have it on a leash. And then black sandals to top it off. You are the calf are standing in a quiet green field, and further behind you are two houses which I assume are the farm. The sky is light blue, cyan-y. But what stands out the most, and the reason I love the photo, is you. And your red suit. The combination of colours, the dry-green grass and the pale cyan sky, the shaded edges of the bottom of the photo which surround you; everything leads the eye straight to you. You are the centrepiece.
Dear Karin,
I visited your grave in January. There’s a 1 hr 16 min long audio recording from when I drive there in silence.
It is a beautiful blue sky in Malmö that morning. I wash my hair and dress properly. My white dress shirt has become too small; across the shoulders, around my wrists. It fit a year ago. It's funny how that works, I think you can understand.
My girlfriend packed a lunch for me, she made tea and filled a thermos. She carried stuff to the car while I bought grave candles and it to drizzle. It wasn’t going to rain in Sankt Olof, just be foggy.
An ongoing hunt crossed the road. I have no idea how to behave in those situations (I’m from the city). Can I ask you what I am supposed to do?
Karin, it poured. I hadn’t brought an umbrella nor a rain jacket. I drove to a bakery cafe my girlfriend and I had visited here, two summers ago. Before I knew you existed. I drank so much coffee I got shaky but I just kept drinking more. I bought a bun for my girlfriend. Thought about nicking a cutting of the golden pothos that stretched across the entire window but decided not to. Thought about you and your plants. And the rain eased up somewhat but not entirely.
I don’t know what I’d imagined, I already knew what names would be on your family grave. But. The boxwood on either side of your family headstone had grown to cover your first name. I swear. I know, it almost sounds like I’m making it up.
Dear Karin,
what is sorrow? Someone had left a small, heart-shaped stone on your tombstone, with the text “beloved”.
I paint my nails metallic caucasian apricot for you. My girlfriend likes it too. When I die, I want irises by my grave. Sure, it is vanity alright. I have given away the dress shirt. I say your name all the time, believing that if I do, sooner or later it’ll just manifest.
Karin
Hugs.
---
The transcribed dialogue from "A Farmer's Desire" have been borrowed from Tim Berglund and Johanna Eneroth's Bachelor thesis "How do transgender people experience challenges in relation to their identity and what can promote the identity to flourish?" (Södertörns högskola 2021) and have been translated by me.
Referred radio interview with Karin Lindgren was broadcasted 9 September 2010 in Sveriges Radio P4 Kristianstad (part 1) (part 2), as well as 21 September 2010 (broadcast).
The essay bases its descriptions of Karin Lindgren on information from following articles:
Rydhagen, Maria. Centerkvinnan Knut vill ta steget fullt ut. Kvällsposten, 21 september 2010. https://www.expressen.se/kvallsposten/centerkvinnan-knut-vill-ta-steget-fullt-ut/
Enqvist, Victoria. Bonden Knut ska bli Karin. Expressen, 16 juni 2004. https://www.expressen.se/nyheter/bonden-knut-ska-bli-karin/
Thunberg, Karin. En bondes val. Svenska Dagbladet, 8 oktober 2010 (uppdaterad 10 oktober 2010). https://www.svd.se/a/651e1458-eee8-308c-a401-c05cd7b8e1ca/en-bondes-val/
The quote from Leslie Feinberg's